Visst vill man tänka tillbaka på sin barndom som lycklig, man fick allt det där som ett barn borde få, kärlek, omtanke och allt och lite till.
När jag tänker tillbaka minns jag knappt några bra stunder på mina första 7år.
Jag hade aldrig en mamma som omfamnade mig när jag var hemma, aldrig en mamma som la sig i min säng för att prata och mysa.
Allt i min mammas värld kretsade runt henne och de män hon träffade och drog in i vår liv.. Och det var många..
Det finns minnesbilder men inga bra.

Jag minns en av mammans killar, han passade oss, mamma var ute någonstans, jag gjorde väl något bus som barn kan göra men inte i hans värld.
Jag minns hur hårt han tog mig i nacken, släpade in mig i ett stort skafferi vi hade i köket och smällde igen dörren.
Där fick jag sitta.. Jag kan inte svara på om det var 1timme eller 4 eller bara 15 minuter.
Men inlåst, mörkt och jag var livrädd.
Mamma kom hem men hon skällde aldrig ut han utan jag åkte rakt in på mitt rum.
Den kvällen stod jag med örat mot min dörr och lyssnade på de, de bråkade.
Mamma skrek att han skulle sluta, jag vet inte vad som hände men jag förstår att han slog henne, det förstod jag dagen efter.
Mamma skyddade aldrig mig där och då och har aldrig gjort, kanske rädsla men jag var ändå hennes barn som fick ta mer än vad jag skulle göra
?

Är dagen jag föddes.
Jag vet inte klockslaget eller min vikt eller längd.
Ingenting finns sparat.
Jag vet att jag föddes på Kristianstad bb av en alkoholiserad, trasig mamma som egentligen alls inte birde ha blivi mor till mig eller till nästkommande syskon som kommer med tiden.
Det jag vet är att hon födde mig själv, utan att egentligen veta vem pappan var till mig.
En snabb förlossning enligt henne själv.
Hon var redan inne i "socialens nät" så de var redan inkopplade när jag föddes till denna världen
Mamma och jag togs nästintill direkt från bb till ett boende för mammor som behövde hjälp.
Hon behövde komma ifrån sitt missbruk med droger och alkohol och förstå hur man tog hand om ett litet barn.
Men mamma som levde i sin egen värld spelade god där och lämnade snabbt boendet.
Jag hann bli tre månader så låg det en ny liten bebis i hennes mage med en ny man.
En man som inte var snäll, som med åren gav mig många tråkiga minnen.
Mamma var lätt lurad så på mitt papper fanns inget skriver om faderskap och 1989 den 15 januari kom min lillasyster till världen och vi blev helsystrar på pappret.
Just från dessa åren har jag självklart inga minnen men det höll inte de två imellan men han kom att finnas kvar lite vid sidan av.
In och ut från fängelset för små som stora saker.
Men mamma var aldrig den som sörjde det utan hon hittade snabbt någonting nytt.
1991 kom nästa lillasyster till världen med en ny man.
Och även 1993 med ännu en ny man.
Det som ibland kan göra mig förbannad är att vilka skithögar än mina syskons fäder var/ är så vet de vem som är deras pappa.
Jag kommer aldrig veta det..
Så 1993 var vi 4systrar och en mamma som absolut inte visste hur man tar hand om barn.
Men ska jag lägga skulden på henne.
På hon som hade en pappa som försvann, en styvpappa som förgrep sig på henne och var alkoholist, hon som hade en mamma som inte heller visste hur man tog hand om 5 barn?
I senare år har jag förlikat mig med att det mamma sökte var trygghet och stabilitet i varje man till varje pris, det var inte oss barn det handlade om utan henne ?

När vet man att man har nått sin punkt.
Punkten när det måste vara tillåtet att bryta ihop, få skrika av smärta och sorg rakt ut?

Jag har gått igenom så många bakslag, små som stora men mitt liv tar nog priset på mångas.

26 år lite mer har jag fått leva, men känns som jag redan levt ett livslångt liv med glädje, sorg och misslyckande som lyckade saker.
Men när något bra väl händer förväntar jag mig att inom snart, bakom nästa hörn står ett misslyckande eller en sorg och bara väntar på att få hoppa fram och överrumpla mig.

Många gånger har jag funderat starkt på att få ner allt i mitt liv, så någon kan läsa och kanske någonstans känna igen sig, att jag inte är ensam i allt även om känslan är så.

Mitt liv har varit rörigt från dag ett tills nu..
Ändå står jag här och människor runt mig ser mig som stark och "hon klarar allt" , men den dagen jag inte gör det?
Har jag någon att luta mig mot att jag faktist även jag har ett stopp någonstans?

Denna bloggen är öppningen för mig att få bearbeta år av misär, fosterhem, behandlingshem, psykisk och fysisk misshandel i dåliga relationer och hur jag står här än!

Någonstans på vägen kanske jag får någon läsare med mig som känner igen sig eller som vill lämna ett avtryck
?