När vet man att man har nått sin punkt.
Punkten när det måste vara tillåtet att bryta ihop, få skrika av smärta och sorg rakt ut?

Jag har gått igenom så många bakslag, små som stora men mitt liv tar nog priset på mångas.

26 år lite mer har jag fått leva, men känns som jag redan levt ett livslångt liv med glädje, sorg och misslyckande som lyckade saker.
Men när något bra väl händer förväntar jag mig att inom snart, bakom nästa hörn står ett misslyckande eller en sorg och bara väntar på att få hoppa fram och överrumpla mig.

Många gånger har jag funderat starkt på att få ner allt i mitt liv, så någon kan läsa och kanske någonstans känna igen sig, att jag inte är ensam i allt även om känslan är så.

Mitt liv har varit rörigt från dag ett tills nu..
Ändå står jag här och människor runt mig ser mig som stark och "hon klarar allt" , men den dagen jag inte gör det?
Har jag någon att luta mig mot att jag faktist även jag har ett stopp någonstans?

Denna bloggen är öppningen för mig att få bearbeta år av misär, fosterhem, behandlingshem, psykisk och fysisk misshandel i dåliga relationer och hur jag står här än!

Någonstans på vägen kanske jag får någon läsare med mig som känner igen sig eller som vill lämna ett avtryck
?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Visst vill man tänka tillbaka på sin barndom som lycklig, man fick allt det där som ett barn borde få, kärlek, omtanke och allt och lite till. När jag tänker tillbaka minns jag knappt några bra stunder på mina första 7år. Jag hade aldrig en mamma...

Är dagen jag föddes. Jag vet inte klockslaget eller min vikt eller längd. Ingenting finns sparat. Jag vet att jag föddes på Kristianstad bb av en alkoholiserad, trasig mamma som egentligen alls inte birde ha blivi mor till mig eller till nästko...