Visst vill man tänka tillbaka på sin barndom som lycklig, man fick allt det där som ett barn borde få, kärlek, omtanke och allt och lite till.
När jag tänker tillbaka minns jag knappt några bra stunder på mina första 7år.
Jag hade aldrig en mamma som omfamnade mig när jag var hemma, aldrig en mamma som la sig i min säng för att prata och mysa.
Allt i min mammas värld kretsade runt henne och de män hon träffade och drog in i vår liv.. Och det var många..
Det finns minnesbilder men inga bra.

Jag minns en av mammans killar, han passade oss, mamma var ute någonstans, jag gjorde väl något bus som barn kan göra men inte i hans värld.
Jag minns hur hårt han tog mig i nacken, släpade in mig i ett stort skafferi vi hade i köket och smällde igen dörren.
Där fick jag sitta.. Jag kan inte svara på om det var 1timme eller 4 eller bara 15 minuter.
Men inlåst, mörkt och jag var livrädd.
Mamma kom hem men hon skällde aldrig ut han utan jag åkte rakt in på mitt rum.
Den kvällen stod jag med örat mot min dörr och lyssnade på de, de bråkade.
Mamma skrek att han skulle sluta, jag vet inte vad som hände men jag förstår att han slog henne, det förstod jag dagen efter.
Mamma skyddade aldrig mig där och då och har aldrig gjort, kanske rädsla men jag var ändå hennes barn som fick ta mer än vad jag skulle göra
?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är dagen jag föddes. Jag vet inte klockslaget eller min vikt eller längd. Ingenting finns sparat. Jag vet att jag föddes på Kristianstad bb av en alkoholiserad, trasig mamma som egentligen alls inte birde ha blivi mor till mig eller till nästko...

När vet man att man har nått sin punkt. Punkten när det måste vara tillåtet att bryta ihop, få skrika av smärta och sorg rakt ut? Jag har gått igenom så många bakslag, små som stora men mitt liv tar nog priset på mångas. 26 år lite mer har ...